Bete hos Wrangfalk

I dag mötte Yasmine mig på Terrie så vi kunne rida i samlat trupp upp till Wrangfalkska residensen.
Och tur var det. Kex blev som en stålfjäder när vi började skritta, och sen träffade vi på en knastrande bråkande moppe som körde en del fram och tilbaks. Första gongen stannade pojken och slog av motorn, men när han startade upp igjen gasade han så hårt så Kex blev skrämd och skjöt fram som ett spjut.

Jag fick fulla händer med att hålla honom inn så han inte skenade hutlöst, men tur nog gick det bra! Lite ont i höfterna bara.
Men sen körde denna pojken fram och tilbaks en del, och Kex gillade det inte alls. Även bilar blev läskiga då!

Slutligen kom vi omsider fram lika hela, Kex rätt så blöt. Omedelbart vi var framma märkte jag Kex var annurlunda. Nu var han på känt mark, NU kom där stor-trots! Han skulle inte stå still, och backade som en tok hit och dit, eller gick fram. Han hadde backat sig nästan inntill Terrie, och jag ville bestämt han skulle gå ett steg fram. Men icke! Han frös fast. Där sto han. Rickade sig inte. Klämma sket han i, och det slutade med att jag satte benen oblidt i sidorna, han skal ju faktisk lyda. Han blev sur och sparkade upp mot mig i protest, men det bröd jag mig inget om och gjentok ordern. Jag fick en hov fram, och det var vad jag ville, så då släppte jag upp alla krav.

Sen sto han omsider still så jag kunne hoppa av, och då vankade det ros och gos självklart, för då hadde jag fått som jag ville genast.
Sen fick han vila litet i stallet medans Yasmine fick i sig lite middag, och slutligen kom han upp till betet.

Mamma Knistra var den som var mäst agressiv när han kom faktisk, inget varmt välkomnande av den länge saknade sonen där inte, Terrie låg inte långt efter, fast hon uppsökte honom för att nosa och putta litet för att skrika och slå medans pinket sprutare i alla riktningar. Stackars Kex såg mäst förvirrad ut och kom bort till mig för lite tröst, såg lite ut som han såg "vilka djur har du satt mig i hop med nu då!"

Kompis Max var lite lugnare än dom två madammerna, Hilma var den som bråkade minst av dom.
Det lugnade sig dock rätt snabbt tyckte jag, och han kommer nog inn i flocken igjen om några dagar.