Fantastisk dag

Vissa dagar bara stämmer allt. Det är sådana dagar man glömmer alla motgånger och bara njuter att vara hästägare till världens bästa fjordhästmann.

Vi red ut i dag, Sandra på Lina från ridskolan, Kristina på Druttan, Simone på Windy och en jag inte minns namnet på i farten på Mystik från ridskolan.

Vi red över broarna, förbi kyrkan, över ovanåker och förbi den ena gården med läbbiga saker, skällande hundar, viftande flaggor och fläddrande presenningar efter den andra. Det var maskiner, bilar, joggande folk, folk på skifor, sparkar och jag vet inte vad. Även en syklist trotsade vinterföret och sycklade förbi.

Vad jag vet har inte Kex gått över broarna, så jag väntade mig presis vad som helst. Jag var ihärdig att strunta i oroen i magen och sitta avslappnad och tungt med samlade tyglar och forsökte tänka "glada tankar" så jag inte spände mig. Om jag hade suttit anspänt hade nog mycket kunde hända. Det var svanor i vattnet med strax brevid bron!
Men om ni tror det blev någon stor unghäst-dramatik så får ni tänka om, för inget hände föruten att han klippte litet fram och tillbaks med öronen och gjärna ville öka takten litet för att komma snabbare över. Fantastiska lilla busen min som bara går fram överallt!

Förbi kyrkan var jag tacksam det inte var begravning men nån dag skal jag ta med Kex upp dit så han kan vara rakt vid kyrkan när det pingler i bjöllerna, så han kan lära att dom inte är läbbiga.
Inne vid ovanåker fick Druttan helfnatt nånstans, jag visste inte helt av vad men tänkte att nu går det nog åt pipsvängen. Druttan tvärvände och ville inte gå fram, rusade tillbaks en bit, Lina började backa men var inte så sprallig som Druttan utan det verkade som hon bara ville ur vägen, och jag väntade att Kex skulle börja han med när "ledarn" ville bort. Men icke sa nicke! Han stannade till, backade bara om nån kom för nära honom eller backade inn i han, och kikade förvånat efter vad vi skulle vara rädd för.
Inte såg han nåt, så han började bara gå fram, medans Kristina kämpade med Druttan och 5 gånger forsökte få henne gå fram.

Turen tog mer än en och en halv timme, och det var en trött men glad Kex och matte som kom hem vid halv två. Vad kan den ha varit när vi åkte i väg, kanske kvart i tolv? Han fick sitt hö i hagen efter några stora morötter, och lite olja på framhovarna.

Nu är det bara 3 veckor kvar så är det ett år sen jag förlorade min Gejsa. Det sto så tydlig för mig när vi i dag red förbi där vi brukade köra så ofta hon och jag. Jag grät litet när vi red förbi där, saknaden är så stor i dessa dagar och jag är tacksam att jag har Kex som pussar på mig och nyper mig i rumpan.
Älskade Gejsa.... Och älskade Kex med.

╔═════════ ೋღ☃ღೋ☃ ೋღ☃ღೋ═════════╗

Kramar från Kex och matte!

╚═════════ ೋღ☃ღೋ☃ ೋღ☃ღೋ═════════╝