Min älskade Torps Gejsa

I dag minns jag Torps Gejsa.

Jag gråter och minns alla dom små bus-grejs hon kunde hitta på. Hur hon kärleksfullt kunne buffa mig i rumpan medans jag skulle kratsa framben. Hur hon krafsade med hoven vid fodringsdags. Hur hon slog bakut och bockade i livsglädje på våra rejsaturer i skogen och hur hon kunde göra glädjeslåter när vi hade mysiga skritturer i solen.

Jag minns allt. Doften av hennes päls, så olik doften från Kex och samtidig så lik. Hennes sidenslena mule, dom enorma vackra ögonen så otrycksfulla och alltid fyllda av kärlek och nyfikenhet. Hur hon lyfte huvudet och spetsade öronen när hon såg någon komma och hur hon lyfte än lite mer när hon kände igen mig på distans, för att sen utan aldeles för mycket hastvärk kom lufsande till grinden om hon inte sto där allt när jag kom.

Jag minns hur det verkade som hon tyckte det var så kul med en liten tävling, att hoppa små pluttehinder med Karro, få sin rosett på sig och höra applåderna. Hon såg så nöjd ut efteråt!
Jag minns hur snäll hon var med Mille när han var föl, bestämd och regerade med fast hov, men hon blev som en reservmamma för han. Jag minns hur tålmodig hon lät mig tvätta och linda hennes såra öra när Tilly hadde nofsat en pytteliten bit.

Jag minns timmar med att dra av lera och skit när lortgrisen hadde gnuggat in sig i kletet, och hur jag suckade uppgiven när hon gick med bestämda steg mot mudderpölen så fort jag tog av grimskaftet, bara för att gnugga in sig med njutning igen.

Jag minns hur inga skosnören eller hårsnoddar var säkra för hennes bus, och att hon drog allt upp som hon hittade. Jag minns hur hon drog blikstlåset upp och ner på min gråa kappa.
Jag minns när fabbe hade rivit ner tråden i deras hage, och hur hon pillrade ut isolatorer från hinken dom låg i medans jag skruvade upp fyra stycken så jag fick plocka isolatorer från halva hagen sen.

Jag minns när jag fyllde i ägarbytet och skickade in det när hon var betalat, den jublande lyckan som fyllde mig när jag hade min lilla seremoni i stallet och skrev in mig som ägare på hennes stamtavla.

Tårarna trillar, jag gråter och är fylld med glädje av alla dessa goda minnen, men även med sorg att dom inte blev fler. Men hon är på et ställe med evig gräs, inga kolik, inga pålagringar och inga staket.
Hon mår bra nu. Det är jag och Carola som sitter tillbax med smärtan.

Carola, jag vil igen få tacka dig att jag ansågs värdig att bli hennes matte. Jag fick en underbar tid med Gejsa trots att den inte blev så många år som jag hoppades. Hon lever vidare i våra hjärtan, även om sorgen fortfarande smärtar.

Men min älskade, Gejsa, jag saknar dig så trots det har gått ett år, et helt år med mycket som har hänt. Jag kommer nog känna saknad i många många år, men denna årsdag blir nog den tuffaste så. Jag kommer aldrig glömma dig, eller våran tid i hop, den vill alltid fölga mig genom alla tider..

╔═════════ ೋღ☃ღೋ☃ ೋღ☃ღೋ═════════╗

Rita

╚═════════ ೋღ☃ღೋ☃ ೋღ☃ღೋ═════════╝